Att söka sina rötter

Är man adopterad kommer kanske tanken någon gång att man vill söka sina biologiska rötter. Har man blivit adopterad från Basundhara så är det Adoptionscentrum (AC) som har förmedlat kontakten. AC hjälper de som vill och är över 18 år, att söka sina biologiska rötter. Läs mer på AC:s hemsida

I juni 2010 kom jag att prata med Madhu om att söka rötter. Hon berättade att hon blivit ombedd att prata om just detta vid en konferens i Sverige så hon var väl uppdaterad om ämnet. Av det svenska TV-programmet ”Spårlöst försvunnen” får man lätt en bild av att alla adopterade får kontakt med sina släktingar och att allt är fantastiskt och positivt. Madhu menar att det är långt ifrån sanningen, speciellt när det gäller Indien. I Indien är det nästan omöjligt för en ogift kvinna med barn att klara sig i samhället och därför lämnar hon bort barnet. Detta är den vanligaste anledningen till adoption. När hon då lämnar barnet på barnhemmet är det inte ovanligt att hon anger falskt namn och adress för hon vill skydda sig själv och sin familj.

En ny lag säger nu att det måste vara modern som lämnar barnet på ett barnhem och då godkänner hon därmed att barnet adopteras. Tidigare kunde en far eller bror göra det. Numera tar man också ett foto på modern men det är dock inte alla som går med på det.

När man söker rötter ska man absolut göra det i grupp, berättar Madhu vidare. Om det inte går att få ihop en grupp kan man be andra nära vänner eller föräldrar att följa med. Det är mycket att tänka på och att bearbeta så det är viktigt att kunna dela erfarenheterna med andra.

På barnhemmet Basundhara finns en mapp för varje barn med all information. Den som är adopterad får titta i mappen när man fyllt 18 år. Skulle man vilja söka efter sina biologiska föräldrar så hjälper personalen till. De kontaktar modern på ett sådant diskret sätt att det inte kan skada henne. Om man verkligen får kontakt beror naturligtvis på om hon har angett riktigt namn och adress vid överlämnandet. Idag finns två lagar i Indien som går emot varandra: Barn har å ena sidan rätt att söka sina rötter men å andra sidan har föräldrar rätt att skydda sin identitet.

En del vuxna adopterade känner att det räcker gott att åka tillbaka till barnhemmet eller resa omkring i landet. Att möta människor från Indien, att se deras kultur och levnadsvanor kan ju också vara en form av att hitta sig själv och sina rötter.

Skrivet utifrån minnet,

Pia Nyberg

 

 

Ur Tidningen ”Att adoptera” nr 6/2012

Fem frågor om biologiska mamman

1. Vad ska man kalla den biologiska mamman?

Svar: På engelska har man länge sagt ”birth mother” dvs ”födelsemamma”. Det är dock inte okontroversiellt, det finns framför allt i USA en stark rörelse med biologiska mammor som anser att ”birth mother” är något som adoptionsförmedlarna hittat på att kalla det för att avpersonifiera mamman, att det lika gärna skulle kunna kallas ”breeder” (uppfödare). Man menar att uttrycket har ersatt det gamla ”natural mother” för att lätta på adoptivföräldrarnas skuldkänslor. De kvinnor som driver denna diskussion, är kvinnor som lämnat sina barn för adoption, och vill hellre kallas för ”first mother” – den första mamman. På svenska är vi mer kliniska då vi använder uttrycket ”biologisk mamma” eller ”biomamma”. Väldigt vanligt nu är att tala om ”magmamma”, den mamma som bar barnet i sin mage. ”Indienmamma” används också. Det som man vill undvika är det vanliga misstaget bland de som inte vet så mycket om adoption – att använda ordet ”riktig”. Ett uttryck som kan vara oerhört sårande, för vad är motsatsen? Oriktig? Falsk?

2. Vad har den biologiska mamman för rättigheter? Kan hon plötsligt dyka upp? Får hon veta var barnet fanns?

Svar: Haagkonventionen om internationella adoptioner föreskriver att den biologiska mamman ska ha lämnat samtycke till adoption skriftligt, att betalning eller ersättning av något slag inte får förekomma och att samtycke måste ha getts efter det att barnet fötts. Enligt svensk lag ska mamman ha hämtat sig från förlossningen och som riktlinje i förarbetena anges att hon ska ha minst sex veckors betänketid, innan man kan gå vidare med adoptionen. Liknande regler finns i många andra länder, men hur lång tid och på vilket sätt kan variera. Om mamman överger barnet, tex lämnar det på BB, finns ofta särskilda regler. Ofta råder det sträng sekretess både för barnet och de biologiska föräldrarna så länge barnet är omyndigt. Sedan är det lättare att göra efterforskningar, både för det adopterade barnet och den biologiska mamman. Men även då förekommer olika lagar och regler i olika länder.

3. Den biologiska pappan då? Varför talas det så lite om honom?

Svar: Tyvärr är han ofta en nästan osynlig person i adoptionssammanhang. Väldigt ofta, om han är över huvud taget nämns annat än som ”okänd” är det i negativa ordalag: han övergav mamman, han var gift och hade redan en familj, han kanske till och med var en förövare som begick ett övergrepp. I några länder har mamman rätt att inte uppge vem som är pappan, till skillnad från i Sverige där vi är väldigt noga med att fastställa faderskap. Om det kan vara knepigt att hitta och få kontakt med en biologisk mamma är det ännu svårare att hitta sin biologiska pappa.

4. Hur ofta blir Adopotionscentrum kontaktade av biologiska mammor (eller andra släktingar) som letar efter barn som adopterats bort?

Svar: Inte så ofta, men det händer. Om AC blir kontaktade innan barnet fyllt 18 år, lämnar de förfrågan vidare till föräldrarna som får avgöra hur de ska berätta för barnet. Om den adopterade är myndig (18 år) får den naturligtvis själv veta. Det finns ingen skyldighet enligt lag att svara en kontaktförfrågan. AC brukar rekommendera att man i alla fall till att börja med låter kontakten gå via till exempel en socialarbetare eller organisation i ursprungslandet.

5. Vilket stöd får den biologiska mamman efter adoptionen?

Svar: Det beror på vilket land det handlar om, och andra omständigheter. Många av ACs projekt inom biståndsverksamheten handlar om att stötta biologiska mammor, både de som väljer att behålla sina barn och de som lämnat dem för adoption. Tyvärr är det nog så att det skulle behövas mycket mer stöd och hjälp till dem, de är ofta en mycket utsatt grupp i de flesta länder. Ofta har de själva en bakgrund sombarnhemsbarn och har ingen familj/släkt som stöttar, eller så har de i samband med graviditeten förlorat kontakten med familjen/släkten. Kanske har de hemlighållit barnet och lever då med oron att någon ska få reda på vad som hänt.

 

Print Friendly

Weather forecast by WP Wunderground & Denver Snow Service